Historia

Upprinnelsen till samhällets hälso- och sjukvård, liksom till den verksamhet som sjukhussjälavården står för, finns i Jesu exempel att i ord och i handling värna om sjuka och svaga människor.

På Jesu uppmaning och i hans efterföljd har kyrkan genom århundraden vårdat sig om de sjuka. Medeltidens klosterväsen var den tidens bärare av denna omvårdnad.

I och med reformationen kom hospital och sjukstugor att stå under landshövdingens och biskopens uppsikt. Själavården bland de sjuka var en av församlingsprästernas arbetsuppgifter. Vid hospitalen fanns hospitalspräster, och gudstjänster skulle hållas alla helgdagar. Under 1860-talet övertog landstingen i Sverige ansvaret för vården. Men i enlighet med traditionen fortsatte landstingen att anställa lasarettspredikanter från Svenska kyrkan. Ordningen att landstinget och inte längre kyrkan hade ansvaret för den andliga vården fortsatte ända fram till år 1962. Detta år blev den andliga vården bland sjuka åter en kyrkans angelägenhet.

Svenska landstingsförbundet och Svenska kyrkans pastoratsförbund utformade vid kyrkans övertagande av ansvaret för den andliga vården en rekommendation för fördelningen av ansvaret. Landstingen skulle svara för lokaler och fasta inventarier och Svenska kyrkan bära ansvar för den religiösa verksamheten. Som grund för fördelningen av prästtjänster till pastoraten användes bland annat sjukhusens patientantal.

Under tiden hade emellertid stora förändringar ägt rum. De fria kristna samfunden hade blivit alltmer etablerade. Det enskilda samtalet hade under 1930-talet kommit i centrum som en viktig del i själavården bland sjuka. Nu krävdes själasörjare med god utbildning i det själavårdande samtalets konst. Kunniga själavårdare var viktigare än konfessionstillhörighet.

Prästerna på sjukhusen hade kyrkobokföringsplikt i samband med födelse, dop och begravning. Därför var närvaron av präst från Svenska kyrkan självklar. En utredning med bland andra metodisten Göte Bergsten föreslog en speciell typ av tjänst, assistent, för att säkra möjligheten till ekumeniska tjänster. Innehavarna av dessa tjänster skulle tillhöra evangeliskt samfund. År 1958 föreslog regeringen att huvudmannaskapet från och med 1962 skulle åvila det pastorat inom vilket sjukvårdsinrättningen var belägen. Den ekumeniska frågan löstes genom att de fria trossamfunden fick möjlighet att fritt verka på sjukhusen.

Därmed bar trossamfunden ett gemensamt ansvar för den andliga vården vid sjukhusen. Frikyrkosamfunden fick dock reella ekonomiska möjligheter att bedriva andlig vård vid sjukhusen först 1980 i och med de statsbidrag som då tillkom för tjänster som sjukhuspastor. År 1989 öppnades samma möjlighet för de katolska själavårdarna och något senare tillkom den första ortodoxa tjänsten.

I början av 1980-talet utformade de kristna samfunden riktlinjer för andlig vård på sjukhus. I dessa riktlinjer fastslogs samverkansprincipen. Det grundläggande ansvaret finns hos samfunden, som på olika sätt finansierar arbetet. På sjukhuset tappar kyrkornas företrädare inte sin konfessionella identitet men kan genom sitt samarbete gestalta EN verksamhet – Sjukhuskyrkan. I och med, bland annat Ädelreformen 1992 och Psykiatrireformen 1995 har de kristna församlingarna ställts inför delvis nya arbetsfält och uppgifter i den öppna vården. På olika sätt har de sökt ta sig an dessa uppgifter. Som samlande beteckning för arbetet i såväl den slutna som öppna vården används begreppet ”andlig vård inom hälso- och sjukvården”.

Sedan slutet av 1970-talet har Svenska kyrkan haft en konsulenttjänst för andlig vård inom hälso- och sjukvården. Från och med 1999 är denna knuten till Svenska kyrkans centrum för andlig vård inom hälso- och sjukvården. Sveriges Frikyrkosamråd har också under lång tid haft en konsulent för andlig vård inom hälso- sjukvården. Den tjänsten ligger sedan år 2015 som Frikyrkornas konsulent för Sjukhuskyrkan inom Sveriges kristna råd. De två samverkar i så gott som alla frågor som ligger inom ramen för deras ansvarsområde. I takt med att tiderna förändras finns numera också, särskilt i storstäderna, företrädare för andra religioner.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page
  • Om Symbolen

    Sjukhuskyrkan_symbol_RGB
    Sjukhuskyrkans symbol är en blomma innesluten i ett kors. Blomman växer som ett skott på en avbruten stam och vill vara en symbol för liv och kraft, för tron på uppståndelsen. Ur det brustna, ur det avbrutna, kan något nytt växa fram.